Alla är vi halvblinda.

Det är löven som gör skillnaden. När jag en midsommarafton provade de där glasögon som var anpassade för mitt synfel ramlade jag baklänges av förundran. Helt plötsligt var inte löven på träden en suddig massa av grönt, utan jag kunde se dem - en och en. Där de satt. Och sprattlade i vinden. Glasen måste varit laddade med en superpower, ägaren måste varit Stålmannen. Minst. Supersynen kunde ju inte vara den normala synen, den som alla andra hade. Eller?

Sen trillade vi dit en och en. Julia, Magnus, Lina, Petter… Och så nu Sara. Ett år på högskolan och sen kände vi inte längre igen varandra på håll.

TV4 tog vid ett tillfälle upp problematiken och kanske var det så att vi högskolestudenter hade lättare att trilla dit. Anledningen var inte att vi läser för mycket böcker, äter för lite vitaminer eller sitter för mycket framför skärmen. Skälet till att vi inte längre ser är att vi inte tittar på håll. Att vi inte tittar på horisonter. Att vi bara skådar på nära håll.

Det är meningen att studenter ska spränga barriärer, sluka kunskap, sia om framtiden och hungra efter vetande. Och nu sitter vi här. Utan möjlighet att se de nya perspektiven på håll och med en grötig massa någonstans långt där borta.

Jag borde helt enkelt glott lite mer. Nu för tiden stirrar jag på Vättern varje dag för att det inte ska bli värre. Där består horisonten av himmel och vatten som kanske går ihop och bildar en enhet. Tror jag i alla fall. Inga detaljer att urskilja och jag kan känna mig som er andra för en stund. Ni stålmän där ute som ser löven om våren.