Nehej du.

Jag är lite tjurig.

Min mobiloperatör, förbaskade 3, har precis slängt upp en rekorddyr nota mitt framför näsan på mig.

Igen.

Hjärtlösa svin.

Igen.

Om du ska lära dig en sak här i livet, en endaste, är det att aldrig lita på 3. Skit i att Zlatan behöver ett helt nytt landslag att kicka boll med. Ignorera att glass alltid slår godis. Och stenen saxen. Ja, till och med strunta i att Blur aldrig – aldrig! – var bättre än Oasis under den snortande britpoperan. (Inte ens i närheten, faktiskt.) Det betyder ingenting längre. Om du ska inse något är det att 3 suger kuk, som Johannes Brost hade sagt. Själlöst, obarmhärtigt, svulstigt. Glöm aldrig det. Och att personalen på 3 äter barn till frukost, och dyrkar Hitler på kvällarna kan ni ju också lägga på minnet. När ni ändå håller på, menar jag. Happ.

Annars, när jag inte är tjurig på 3, vilket är typ aldrig nu för tiden, försöker jag skriva en kandidatuppsats på fem veckor i stället för tio. Det är ganska kämpigt. Och nu är det väl bara två kvar kanske. Kämpigt – och svettigt.

Så… ja, jag försöker väl ursäkta mig här tror jag. Verkar det som. För det råder ju inte direkt något tempo som bäst beskrivs med ord som adhd, kalabalik eller varför inte fortplantning, mellan blogginläggen. Torrt värre på den fronten.

Ja jo, jag är allt lite tjurig.

/Petter