Med låg blick.

Att jag ser ner på människor som med ivrig och lysten blick drar på sig Halloweenmunderingen för den där efterlängtade, "helt galna", festen – vad säger det om mig som person? Borde jag inte lägga min sargade energi på annat? Jo. Visst borde jag det. Men för en, i dessa sammanhang, håglöst pessimistisk människa är det svårt att göra rätt. Jag vill inte se upp. Bara ner, ner, ner. Precis som Alvar, 76 år.

Det är Alvar och jag som skriver alla jobbigt pinsamma insändare i din lokala morgontidning. Du vet de där insändarna som får dig att sätta morgonkaffet på tvären. De som avslöjar att författaren inte bara har för mycket ledig tid utan även bitterhet över. För Alvar och jag ser ner på människor som inte faller oss i smaken. Så fort tillfälle ges. Vi är som en detektivduo på ständig jakt efter nya spår och människor att mätta vår besudlade moral med. Alvar och jag, 76 respektive 23 år. Jodå; tid. Att utvecklas. Det har jag gott om. Bara tänk hur mycket jag kommer att förakta och fördöma om femtio år. Jag förundras redan i dag åt den imponerande potential min ringa ålder inbjuder. Fjärilarna i magen viftar på för fulla muggar. Jag har fått en bättre start än vad en Epo-stinn Johan Mühlegg någonsin mäktade under sin inte fullt så schysta karriär.

Men ibland blir jag svag. Förlorar spåren. Stannar upp och funderar över mitt sorgliga beteende. Vacklar. Får något religiöst förlåtande i blicken då jag ser ut över alla märkliga varelser och företeelser här på jorden. Och vid de tillfällena blir jag inte riktigt klok på någonting – varken mig själv eller dem. Vem har rätt? Vem är dåre?

Vem, egentligen, föraktar? Är det jag och Alvar, eller är det – hemska tanke – alla de andra?

Hur som helst.

Den här helgen har inte varit en sådan.

/Petter