En ordentlig förkylning. Och dess effekter.

Mängden snor som alstras vid en kraftig förkylning är, milt uttryckt, häpnadsväckande. Det har jag fått känna på den här vintern. Och visst är det horribelt. Särskilt då jag denna månad, årets första, hade storstilade planer för hårdträning inför utlandsterminen som inleds i februari. Men nu intalar jag mig själv att det inte är gynnsamt för min hälsa. Med förkylningen så irriterande pockandes.

Så. I stället idkar jag den träning jag – för såväl min omgivnings som mitt eget bästa – mer eller mindre blivit tvungen att ta mig an; sprinter till toaletten, ivrigt snytande och så tillbaka till utgångspunkten. Sedan paus i kanske femton-trettio minuter, för att därefter upprepa proceduren. Eller intervallen, som det förmodligen kallas i träningssammanhang. (Men vad vet jag?) Om och om igen.

Ibland fuskar jag emellertid. Hoppar över några ruscher här och där. Snörvlar desto mer. Och då, bara då, känner jag att jag verkligen lever. Känslan av att jag vid dessa undanflykter utmanar livet till det yttersta värmer hela kroppen. Jag skrattar faran i ansiktet, och tänker att så här – precis så här! – måste Göran Kropp ha upplevt livet när det begav sig.

/Petter