Vi är experter på att fånga dagen.

"Nä! Jag viiiill inte."

Det finns något sunt med hur barn hanterar situationer de inte uppskattar. Att sätta sig på arslet, borra ned blicken i golvet, hänga läpp extra large och konsekvent yttra nekande, tjurskalliga fraser. Som auto-replik på något de, barnen, varken vill höra talas eller vara med om. Men sunt? Javisst. För det är väl sunt att göra det som faller en in? Det naturliga och mest självklara. Det vi egentligen vill.

(Ja, bada bollhav är sunt.)

Men gör vi, du och jag, som vi vill? Jag menar det vi verkligen vill. Nej då. För vi får inte. Ett gäng rynkiga, skalliga och trötta människor säger: "Nej nej, absolut jättenej." De kallas för vuxna. Du och jag, alltså. Och vi vuxna gör vuxna saker. Eller ärenden, som vi kallar det. Veckohandlar. Tjänar pengar. Reproducerar oss. Tittar på Aktuellt. Äter frukost och läser morgontidningen. Pratar i telefon. Betalar räkningar. Ständigt dessa räkningar. "Det finns inget tristare", säger vi till våra vänner. Men ändå sitter vi där framför våra datorer och trycker in onödigt långa OCR-nummer. Vi suckar och har oss. Månad efter månad.

Vi lever livet, helt enkelt. Och det är väl tur det. För det är skrämmande kort – livet. Det gäller att ta vara på det. Det är en åsikt som vi alla är rörande överens om, serru. "Carpe diem", säger vi när vi av den lokala tidningen blir tillfrågade om vilket motto vi lever efter. Alltid carpe diem. Det mottot inrymmer så mycket. Och känns både intellektuellt och fräscht. Men vi glömmer att nämna OCR-nummer och knullandet. Fast det är klart, det är underförstått.

Så lunkar livet på. Vi hämtar barn på dagis, lägger tusenlappar på bensin och somnar framför Mys-Ernst. Men! Ibland, ofta när vi sitter med våra OCR-nummer faktiskt, hinner den förbjudna tanken "tänk om…" kika fram ur sin fängelsehåla. Aldrig är våra ögon så levande som när den tanken slår oss. Men tyvärr avdunstar den alltid snabbt, för det är så vi lärt oss att hantera den; snabbt fram med kängan och trampa till. Krasch. Och vi himlar med ögonen, avfärdar "tänk om…"-tanken som dårskap och idioti och återgår till våra onödigt långa OCR-nummer.

Egentligen är det inte vi som trampar till med kängan. Det jobbet gör vårt filter. Filtret tar hand om ihjältrampandet. Och vad i hela friden är då filtret för något? Jo. Det förbaskade filtret är något som vi under hela vår barndom kontinuerligt utvecklar bit för bit, del för del. När vi sedan tar klivet in i vuxenvärlden är filtret färdigkonstruerat – och med på noterna. Mördarmaskinen, som filtret de facto är, börjar direkt trampa ihjäl alla våra "tänk om…"-tankar. Effektiv som tusan är den också, filtret.

Och vi förstår ingenting. Vi reflekterar inte ens över varför "tänk om…"-tanken aldrig hinner slå rot. Att knappa in onödigt långa OCR-nummer ter sig helt i sin ordning för oss. Precis som Deal or No Deal och Rix Morgonzoo. Och frukostflingor klockan 07.00 på vardagar som sedan byts ut mot rostade mackor på helger.

Att "tänk om…"-tanken, detta fantastiska bränsle, uppkommer över huvud taget verkar ingen lägga större vikt vid. Det mest instinktiva – det fullkomligt rena – avfärdas i stället som en påse hundbajs. Är det inte tragiskt? Nu är du ordentligt naiv och infantil, Petter! Oj. Filtret försöker äta upp mina tankar. Fuck off.

Tänk om alla vuxna för en dag väljer att strunta i det konventionella. Ignorerar filtret totalt. En ynka dag är väl inte för mycket begärt? Ta i lite extra så går det nog. Ni får bada bollhav! Förstå vilken fantastisk dag det skulle bli. Fullkomligt galen. Och fri från slentrian, frukostflingor och OCR-nummer. Fri från vårt rationella filter. Alla vuxna skulle för en gång skull göra det som faller dem in. Tänk er hur många tungor som skulle räckas ut. Hur mycket hår det skulle dras i. Hur mycket glass det skulle slukas.

Vilken ren fröjd att se alla vuxna spinna vidare på "tänk om…"-tanken. Låta den slå rot.

"Men usch så barnsligt", tänker du nu. Eller snarare ditt filter.

För jag vet att du vill. Innerst inne.

Ska vi slå vad?

Bajsunge.

/Petter