Ett förhållande i koncentrat.

711 kronor och 50 öre matpinaler. Fördelat på fyra kassar. Transporterat hem med två armar. Det kallar jag ett verkligt kraftprov.

Att storhandla (allt är relativt) är som att uppleva ett förhållande – i koncentrerad form.

Uppgång, slentrian och fall.

Allt klaras av på ett par timmar. Och det är på samma gång hisnande och bedrövligt. Hela processen inleds med en viss förväntan på vad som komma skall, inte helt olikt känslan inför en så kallad dejt. Har jag fått med allt på listan? Kommer de ha min favoritost? Vilken spännande maträtt får man provsmaka den här gången? Frågorna hopar sig vid blotta tanken på storhandlandet. För att vid nästa steg i processen mestadels besvaras.

För att uppleva en bästa tänkbara, så att säga, första dejt försöker jag alltid undvika rusningstrafiken. Om det går. Första intrycket är i mångt och mycket avgörande, har jag fått förklarat. Är detta intryck förpestat med kopiösa mängder barnfamiljer och pensionärer blir det lätt pannkaka av alltihopa. Jag blir grinig och sur över att inte ha planerat bättre. Och dejten blir titta-på-klockan-pinsam. Trots de höga förväntningarna.

Har jag däremot lyckats med tidsplaneringen har första dejten snabbt bytts ut mot ettårsfirandet. Jag myser och trivs där jag går omkring och hummar och finurlar för mig själv. Tittar på priser och jämför. Klämmer och känner på frukter. Provsmakar det jag får provsmaka – och det jag inte får. Frotterar mig med nötter av alla dess slag. Begrundar mina kloka medmänniskor. Ställer frågor till den mer eller mindre lismande personalen. Trivs, helt enkelt.

Men efter lite mer än halva tiden har den fina uppåtkurvan börjar tappa fart och riktning. Glöden börjar falna i förhållandet. Varor är slut, hungern gör sig påmind och pastan står inte där den borde stå. Humöret dippar. Slentrian när den är som sämst. I det här stadiet börjar man ana ugglor i mossen.

Sedan kommer det. Fallet. Det mest signifikativa för starten på detta, den utlösande gnistan, variera. Om det är en bra dag och turen är på ens sida märks den genom att bonusen som så heligt bedyrats ute i butiken uteblir. Sämre dagar har man glömt plånboken, vilket upptäcks precis när sista varan hittat hem till kassen. Eller smal-versionen: magnetremsan på betalkortet har plötsligt och mirakulöst gett upp.

Efterdyningarna av förhållandet är självklart dystra och präglade av misär. Du står där med fyra ordentligt tunga kassar. Bussen vägrar anlända och det börja skymma och temperaturen börjar klättra nedåt. Valen är snålt tilltagna, ja, det finns till och med inget val – det är bara att börja traska hem. Och hur en (1) kilometer kan kännas som fem Vasalopp är kanske inte konstigt, med tanke på lasten, men likt förbannat bra svettigt och besvärligt. Direkt provocerande jobbigt, faktiskt. Att en halvtimme senare se ett dammigt kök är aldrig så befriande som då. Himmelriket. Och vore det inte för att man är svensk och återhållsam hade det bästa varit att teatraliskt slänga sig ner på golvet och intensivt och bröstkorgspumpande andas som en spurtvinnande maratonlöpare. Gärna dreglandes med mitt karieskära saliv. Men nej då. I stället packar jag med blodsmak i mun och könsord från dito upp varorna jag irriterat förbannat den senaste halvtimmen.

Fallet – och hela förhållandet – är därmed överstökat. På ett par timmar. Om några veckor är allting glömt och jag står glatt ovetandes redo för ännu en uppgång, ännu ett fall.

Ännu ett förhållande i koncentrat.

Ännu en holmgång.

/Petter