De skrämmer skiten ur mig.

En dag kvar. Sedan är jag klar med studierna här nere. Och tre dagar därefter är jag på väg hem - under trettio effektiva timmar. Det är en resa man inte leker med.

Hur som haver. I dag satt jag på ett av de lokala fiken och memorerade, memorerade och marmorerade. Plötsligt kommer en man in med kamouflagemönstrade byxor, varpå jag gör ett hastigt ryck med huvudet.

Ser mitt liv passera revy. Tror för en svag sekund att jag levt mitt liv. Att det är så här det slutar, i ett sunkigt fik i känguruland.

Beteendet är symtomatisk för hur jag hanterar män i kamouflagebyxor. Jag tror nämligen - per automatik - att de är dårfinkar som jämt och ständigt och asocialt och brutalt och vanvettigt är två sekunder från att dra upp ett avsågat hagelgevär från väskan. Columbinevibbar, det är vad jag får.

Det är helt sant: jag blir på riktigt rädd, om än bara i någon sekund.

Män i kamouflagebyxor.

Skit på er.

/Petter