Kramar du mig, är du död!

Jag har under förmiddagen ömsom läst c-uppsatser, ömsom applåderat och förundrats över allas vår Carolina Klüft. Hon är rätt bra, va? Det känns så. Magkänslan. Men, ärligt talat, det är på gränsen att man blivit blaserad av alla hennes framgångar. Hon vinner ju jämt. Det finns liksom ingen spänning kvar. Ungefär som i säsong två av Prison Break.

Dock blev jag nästan förbryllad över hur bra stämningen verkar vara tjejerna emellan. Det handlar trots allt om extrema tävlingsidrottare. Och sådana är per definition tjuriga i såväl motgång som medgång. Dålig förlorare. Dåliga vinnare. Sådana typer.

Ni såg väl scenerna efter sista grenen i sjukampen? Då samtliga medtävlare slöt upp i ett enda stort kram- och pusskalas.

Det var ingen – verkligen ingen! – som hängde läpp.

Ingen som surade för att man kämpat som ett djur i ett par dagar, bara för att inte lyckas med sitt mål.

Ingen som lackade ur på närgångna fotografer en nanosekund efter målgången.

Till råga på allt började hela gänget sen att springa ärevarv. Ja! Och när en ivrig fotograf ramlade och tappade en väska, eller vad det nu var, stannade – så klart! – alla upp och ville hjälpa till. "Hur gick det?"

Uppriktigt sagt så blev jag tjurig på deras fina, godhjärtade beteende.

Var är den bittra tävlingsmänniskan i dig? Och dig! Jag ville ta tag i deras axlar, en efter en, rycka ivrigt och skrika: "Vad håller du på med! Carro pissade på dig – igen!"

Men det är långt till Japan.

I stället började jag fundera på scenerna efter ett hundrameterslopp. För män. Kramas det? Grattas det? Nej, nej. Det ges blickar som – nästan – kan döda. Testosterondoften ligger tung över löparbanan. Skulle någon försöka ge sig på att krama sin medtävlare skulle vederbörande antagligen dra fram en Desert Eagle och trycka upp på något varmt ställe.

Mina känslor till den här distinktionen gör att jag lägger pannan i djupa veck. För samtidigt som jag skulle gilla peace, love and understanding även bland anabolamän, kryddar den kaxiga gangstaattityden en annars trist (antik) sport. Kasta kula – vad är det egentligen?

Nej, lite mer slagsmål och mördande blickar. Det är vad friidrotten behöver. Och vad Carro behöver.

Dagens låt: The National - Friend of Mine

/Petter