Jag saknar ärr.

(Missförstå mig rätt nu. Och framför allt: hata mig inte, jag vet att jag inte får tänka så här.)

För några veckor sen steg jag av regionaltåget som precis anlänt till Västerås centralstation. Vädret var gemytligt, solgassande och allmänt fantastiskt för första gången på länge. För mig. Det regniga Jönköping jag fyra timmar tidigare lämnat kändes betydligt mer avlägset än de trettiofem milen. Dagen efter den där fina fredagen kom tre vänner (bland annat min bloggsambo, Lina) och hälsade på över helgen. Vi grillade entrecote, drack Cuba-Cola och diskuterade ditten och datten. Hade det förträffligt.

Ett av de ämnen vi, eller kanske snarare jag, kom in på handlade om att jag anser mig leva ett urbota trist liv, där allting är så galet mycket mellanmjölk. Det grämer mig. Visst, jag har till exempel varit ute och rest, men vem har inte det i dag? Ända sen den dagen jag föddes har mitt liv varit extremt mycket medelsvensson, utan större skavanker. Kom igen, jag kan inte ens skryta med en ynka allergi.

Och: Jag är svag för musik, film och att resa.

Nähä, det menar du inte?!

Vi kom fram till att jag förmodligen tycker mig sakna mentala ärr från livet. Ärr från jobbiga erfarenheter som färgat min personlighet; jag har ingen närstående som avlidit, jag har ingen vän eller släkting som suttit av tid på kåken, jag har inget syskon som levt i exil som knarkpundare i Köpenhamn.

Min värld är en skyddad medelklassvärld in absurdum. Så kan jag ibland uppfatta den i alla fall.

De här funderingarna och exemplen kan jag vrida tio varv till. Det ser dock inte så snyggt ut, och du som läser detta skulle lätt kunna ta mig för en tokstolle. Men okej, typ så här: Jag har ingen förälder som behandlat mig som en rabiessmittad hund. Jag har ingen bästa vän som begått självmord. (Obs! Bara exempel!)

Ja, jag vet att jag är fullkomligt absurd som tänker så här. Galen. Och det är svårt att förklara vad jag egentligen är ute efter, vad jag menar. Ehum. Men…

När jag dejtar tjejen som levde som hemlös innan hon fann sin fosterfamilj – vad ska jag då berätta från mitt liv som över huvud taget kan mätas med det? Mina barndomsminnen från fredagskvällarna framför Fångarna på fortet? På sin höjd skulle jag kunna nämna min tid under högstadiet då jag ofta mådde skit – men, återigen, vem gjorde inte det?

När jag fikar med kompisen vars mamma håller på att försvinna bort i cancer – vad ska jag då berätta från mitt liv som över huvud taget kan mätas med det? Och så vidare, och så vidare.

Alla har en historia att berätta, sägs det ju. Kanske är jag rädd för att min inte är det.

Förlåt, jag är en otacksam egoist. Här har man fått världens bästa uppväxt, i världens finaste familj med världens tryggaste omgivning (nåja) – och ändå är det något med just detta som gör att jag känner mig totalt ointressant som person. Det är avsaknaden av ärr som är boven i dramat, som gör att jag känner mig oduglig, inte intressant nog.

Men jag vet att gräset är grönare på andra sidan. Om jag verkligen hade haft den där labila idiotpappan eller de där drogproblemen skulle min högsta önskan vara att ha det jag har i dag. Jag är fullt medveten om detta. Och just denna insikt gör alltihopa ännu mer obegripligare och fånigare.

Jag är en äcklig, respektlös egoist.

Som saknar ärr.