Att koppla av med ett bad.

Tidigare i kväll tog jag ett bad här hemma. Behövde miljöombyte i tentapluggandet – bibliotek och sovrum blir lätt för sterila i längden. Nu är jag ingen badmästare, tappar upp kanske tre bad per år. Ett bra år, vill säga. Men ibland får jag ett badbegär utan dess like. Och i kväll föll jag alltså dit igen. Med en beslutsamhet likt en slemhostig nikotinist med illgula fingrar på skakig jakt efter dagens första cigarett drog jag hetsigt av mig plagg efter plagg. Ett imponerande tempo vill jag lova, Elmander skulle inte ha en chans där inte.

Därefter, i adamsdräkt, tog jag fem jättekliv fram till badrummet. Kände mig som Christian Ohlsson i högform. Började omsorgsfullt fylla badkaret med varmt, varmt vatten. Och eftersom min simultanförmåga klassificeras som kvinnlig passade jag samtidigt på att hänge mig åt ett sant nöje. Nummer två. Vilket är en alldeles speciell känsla då vattenångorna från det kokande badkaret sakta omsluter huvud, kropp och själ.

Jag kände mig som exhibitionisten tillika palindromet Ola Salo där jag satt på ringen och nynnade och lekte popstjärna. Rökridån var svulstig. Svettpärla efter svettpärla letade sig ner till läpparna. Saltsmak. Sedan återfick jag fokus. Blev irriterad över att jag kastat om ordningen i förarbetet; i vanliga fall när det ska till att badas inleder jag med en noggrann dusch där varje liten vrå på min gängliga kropp får sig en grundlig inspektion. Inte helt olikt en bilbesiktning. För jag vill vara helt och hållet ren innan jag tar plats i ett bad om två kvadratmeter. Det är väl inte så konstigt. Hygieniskt fräscht, snarare. Men som sagt: i dag var badbegäret för påträngande, och därför hände det sig att jag hoppade över den muy importante inledningsfasen. ”Nej nej nej nej”, ojade jag för mig själv.

När vattnenivån hade uppnåt en okej nivå stängde jag av kranarna och doppade försiktigt handen i det heta vattnet. Ofta är temperaturen alldeles lagom. Varmt, men inte skållhett. I dag fortsatte motgångarna dock – vattnet var olidligt varmt. I ett par sekunder mäktade jag känna efter, men sedan skrek jag rakt ut i ren och skär smärta. Handen såg ut som en genmodifierad kräfta. Illröd. ”Nej nej nej nej”, ojade jag på nytt. Ett delikat problem hade nu uppstått: jag behövde tömma vatten för att få plats med nytt, iskallt. Späda hettan. Och ja, du förstår nog vad jag är ute efter: proppen är även här nere i Australien placerad på botten av karet. På botten. Av det infernaliskt varma hav av Melbournevatten.

Det fanns bara ett alternativ: snabbt ner med handen, lyfta på proppen, vänta några sekunder och täppa igen på nytt. Och ja jo, jag måste erkänna att det var smärtsamt. Både kroppsligt och själsligt. För här stod jag, i staten Victoria som lider av akut vattenbrist, och fullkomligen slösade hej vilt med dyrtbart vatten. Min simultanförmåga, på samma gång bajsa och tappa upp ett perfekt bad, hade svikit mig – och det fick nu Australien betala för. Jag skämdes.

Till slut fick jag ordning på temperaturen. Varmt, men inte skållhett. Och i det här läget bytte jag skepnad till en tidig Robert Gustafsson-figur (välj vilken ni vill). Med allt annat än flexibla rörelser förde jag till ljudet av frustande och tennisstönande ner min kropp i badvattnet. Centimeter för centimeter. ”Åh… vad skönt”, försökte jag ansträngande intala mig själv. Efter många om och men och ljud av alla dess slag var jag hur som nere i sittposition. Först här kan jag börja slappna av. Men – givetvis – finns det vissa kvarvarande moment att störa sig på. Särskilt om det, som den här gången, inte finns något badskum att tillgå. För då börjar jag nästan omgående att kontemplera över kroppen min; den syns ju så väl i det transparanta vattnet. Och helt ärligt: en människokropp av hankön är inte det vackraste här på jorden. Den som påstår det ljuger. Och är den manliga lekamen otränad, hårig och vintervit är det direkt provocerande att vila ögonen på den. Därför infann sig aldrig den där skönt avtrubbade känslan som ju är själva syftet med badande. Jag kunde helt enkelt inte sluta stirra på min kropp. Försökte blunda. Försökte räkna fläckar i taket. Försökte fokusera på kommunikationsmodeller till tentan. Men ögonen envisades med att vandra ner mot vattenytan.

Och varje gång min blick konfronterades med min kropp reagerade jag identiskt.

Ojandes.

”Nej nej nej nej.”

/Petter